… greppa fåren och flytta dem framåt
Det som skiljer border collien från andra vallande hundraser är dess förmåga att använda sig av ett ”eye”. Det innebär att de kan koncentrera sig på djur med sin blick på avstånd. Om de blir tränade att kommunicera med djur utifrån sitt ”eye”, växer förmågan fram att vilja flytta dem. Och det är vallhundens viktigaste uppgift!
En border collie är avlad att vara mjuk, så att vi kan kommunicera med den när den är fullt sysselsatt med att arbeta med djuren. Det är väldigt få border collies som är så hårda att de är svåra att kommunicera med. Oftast brukar det istället röra sig om två saker: förarens förmåga att hantera hunden (ha den i sin hand) samt att få hunden att förstå sin arbetsuppgift: flytta fåren framåt.
Att föra en vallhund kräver att man har den fullt i hand. Men det som GÖR en vallhund är dess förmåga att ha grepp om djuren när den skall flytta fåren i sin egen riktning. Det är då som det blir hundens ansvar att sköta jobbet. Föraren avgör från vilket håll djuren skall tas men det praktiska kan aldrig en människa utföra med sina kommandon. Skulle man frånta hunden dess huvudsakliga instinkt och bara förflytta hunden runt fåren (så att fåren blir skrämda att de rör sig i önskad riktning) blir hunden oftast frustrerad, spänd, het eller tvärtom avslagen och mer vid i sina flanker. En sådan hund blir hela tiden snuvad på konfekten. Vilket föraren också blir!
Border colliens eye kan utvecklas så mycket mer än bara som en koncentrationsförmåga – det kan bli en optimal djurhantering. Det absolut viktigaste en vallhund bör ha, är förmågan att flytta djuren med sitt eye. Den skall kunna:
Koncentrera sig och vara avslappnad med sitt eye.
Gå mot djuren med sitt eye.
Känna av djurens respektzon med sitt eye.
Förstå att det är den mentala förmågan (eye:et) som trycker/flyttar djuren, inte farten (benen).
Balansera djuren med sitt eye för att djuren skall gå i hundens riktning.
Är hunden inte avslappnad, så är det liten chans att den får fram sitt eye och därmed hela sin djurhanteringsförmåga. Kvar blir en sorts mental spänning; känslan av att inte kunna kontrollera djuren. Spända läppar är t ex ett förstadium till ett bett. Rusning och jagning är också en spändhet som kan liknas med ett bett (men djuren är i rörelse och nås inte med tänderna). Så fort som hunden tappar sitt eye bör den stannas för att förhindra dålig djurhantering.
En av anledningarna till att det avslappnade eye:et inte kommer fram, är att hunden förmodligen har blivit för mycket släppt lite vind för våg runt djuren. Då tolkar hunden att vallning går ut på att jämt och ständigt ta sig till balanspunkten, ofta på ett hetsigt och ivrigt sätt. Denna upphetsning och jakt efter balanspunkten förhindrar fokuseringen, koncentrationen och lugnet att komma fram.
Relationen mellan förare-hund brukar också vara en orsak till att hunden spänner sig. Föraren kan vara nervös för uppgiften; rädd för att hunden skall ha dålig djurhantering och besviken för att inte ha den i hand. Det finns då en risk för att föraren går över gränsen och ger sig mentalt (eller fysiskt) på hunden; vilket bygger upp en spändhet i hunden.
Dessutom kan en överstyrd hund tappa denna initiativförmåga (greppet om djuren). De ser lite ”avdödade” ut och går ofta igenom flocken utan att fatta hur det kunde hända. Koncentrationen är således riktad mot föraren och inte mot djuren.
När hunden vet hur nära den skall förhålla sig till djuren och på vilket sätt man flyttar dem, så kommer hunden visa sin förmåga att själv balansera (hålla ihop) djuren i den riktning som den fick av sin förare. Det är en medfödd förmåga; border collien har en inneboende kompass. Därför kan den själv ta initiativ till en flankering (sidoförflyttning) om det är något/några djur som avviker åt ett annat håll.
Vid större flockar kommer hunden att behöva ha mer förståelse för flockens dynamik så att den är där det behövs som mest. När vi förare/herdar väljer att förflytta hunden med en flankering (sidoförflyttning) till en ny position och sedan ger den ett framåtkommando, förstår den att det rör sig om en ny riktning. Ett framåt för vallhunden skall ALLTID vara framåt tills den blir ombedd att göra något annat.
